head
Genesis Gallery Critique Exhibitions Contact Links

Engelsk översättning

”Den som äger godhet
inom sig hittar godhet överallt.”
Amos Oz ur romanen Kalla det inte natt,
1995 Norstedts

Martin Jan Ogrodnik målar det goda livets dröm och drama. Dess utsatthet och skirhet.
Därför angår hans bilder mig.
Stig Åke Stålnacke, konstkritiker

Han har drabbats av det seende ögat. Hans själ äger förmågan att ta till sig det underliggande.
I hans inre magasineras synerna, omvandlas, transformeras till poetiskt drama. In i honom går vardagen. Den som är vår allas. Den som handlar om flödet av vardagsjobb, vardagsömhet, vardagsliv... Men i hans själ övergår dessa syner och tillstånd, dessa vardagens skeenden till psykiska dramatiska pussel.

Han – Målaren Martin Jan Ogrodnik – skapar konst som sätter strålkastarbelysning på det som sägs i livets viskningar, det som bultar i det hemliga hjärtat, det som bara döljs i vårt blods hemliga vågsvall... Det är så sällan som jag idag ser konst som mäktar arbeta med den art som vi kallar surrealism.
Eller i klartext: det finns så ont om konst idag som mäktar sjunga en sång om det inre känslan. Men Martin Jan Ogrodnik mäktar. Han har tagit sig an att föra den surrealistiska konsten vidare. Han överger inte måleriet utan fördjupar sitt arbete med färg och pensel. Söker sig till de tillstånd som bara ryms i våra hjärtan och gör högoktanig poesi av dem.

Hans utställningsrum blir som mycket tysta salar, fyllda av hemligheter. Och om man bara ger sig tid så skall man hitta vägarna som leder inåt. Oavlåtligt inåt mot själens längtan. Och ibland mot själens kraft, dess lyrik och hemlighet.

Jag vill medge: hans bilder är oftast för mig en sorts kultplatser. Det handlar om landskap som jag tycker mig ha gästat och det handlar om tillstånd som finns som minne.
Jag återser igen det förlorade, upplysta ögonblicket.

Martin Jan Ogrodniks bilder har inget att göra med dekor. De är så långt borta som man bara tänka sig kan från ytans charm. Även om de är målade av en handens mästare med stor omsorg och kolossalt nogsamt handlag så är det inga dekorationer.
Det är istället hela tiden gestaltningar av människans eviga drama. Som en pjäsförfattare tecknar han upp scenerier med mycket stor sprängkraft. Idyllen får aldrig nämnvärt utrymme. Det är de stora känslorna och de stora spelen och de viktiga avgöranden som redovisas.

Därför är det också en konst som lätt får drag av stor ambition. Nästan högtidlighet. Ibland som om konstnären greppat efter så stora draman att de är omöjliga att redan tänka sig.

Men ändå blir det målningar av hans teman. Inga nödlösningar utan väl genomförda essenser som bågnar av livets symboler.

Hans tema kan vara:

  • ödslighet
  • livet som spel, ödesdrama
  • eftertankens rum utan gränser
  • fredens villkor
  • vandringens mening
  • religiös symbolism
  • uppgörelsens timma

Som synes så drar han sig inte för att ta i de stora, det känsliga, människa i utsatthet och människan inför de stora frågorna. Men han sätter inte människan som en gud eller gigant i sitt måleri. Visserligen finns människor överallt i bilderna liksom i japansk måleri så blir gestalterna ofta små och ibland nästan fragmentariska i de stora landskapen och himlarna.

Människan blir också en clown, eller harlekin. Människan blir det ensamma barnet som håller sin docka i famnen och fryser med stora ögon.

Det finns en bild i denne målares kollektion som jag känner speciellt starkt för. Den heter Apocalypse of S:t John och antyder en domedag. Människan vädjar till någon om nåd. Kärlek och himlen öppnar ett öga i sin skönhet, uppenbarar det svar på människans fråga som hon alltid burit på. (Och alltid kommer att bära på.) Svaret finns alltså i vår längtan.


Det är en gripande målning (för mig) i det avseendet att den äger så mycket skönhet, så mycket av dramatik och så mycket av om inte frälsning så i vart fall så mycket av drömmen om att hjärta skall nå hjärta. Den målningen har en förlåtelsens skimmer över sig och den blir därför viktig. Från töckniga drömmar till skingrat töcken.

Det här visar att Martin Jan Ogrodnik i sitt måleri alltid sysslar med de frågor som han tycker är människans ödesfrågor. Han använder aldrig för en stund surrealismen som stil för att göra sig lustig, för att räcka näsa eller för att driva med konstpubliken. När så många surrealister skapat bildschabloner en gros, lustigheter blandade med patetiska rekvisitan, då målar Martin Jan Ogrodnik sina mytiska berättelser, troget och noggrant. Omsorgsfullt och pedantiskt. Men framförallt: poetiskt och filosofiskt.

Nog måste man väl få utbrista i glädje när konst tar tag i de stora frågorna och när måleri har en bas i undran kring vilka rättigheter och vilka skyldigheter människan äger.

Joker-bilderna känner jag mig också drabbad av. Vi är som hjälplösa clowner, jokrar. Vi spelar våra spel och kaxar upp oss och vi inser så sällan att det är den attityden som berövar oss våra egentliga poetiska liv.
I den meningen är Martin Jan Ogrodniks bilder kolossalt avslöjande och nästan grymma.

Rimligt nog så kommer jag plötsligt att tänka på en nu död svensk målare som heter Folcke Jacobson när jag ser Martin Jan Ogrodniks målerier. Båda dessa målare låter så att säga sitt måleri växa fram ur aningar, tillfälliga frågor, plötsliga syner och på botten syran och sötman av livets erfarenheter.

Det finns en målning av Jacobson som heter Ur en kvinnas hår. Där låter konstnären kvinnohåret bli startpunkt för ett svindlande konstnärligt äventyr.
På samma sätt så projekterar Martin Jan Ogrodnik fantasins mest vidunderliga syner på våra näthinnor med bara tecken för skönhet, vanmakt, övergivenhet och vision. Han tar en trästav och stryker eld på den. Så skapas konst av liv.

Gång på gång förnimmer jag ett bultande hjärta i hans bilder.
Och frågan måste bli:

  • Varför angår dessa oljemålningar mig?
  • Vad är det i dem som rör något i mig?
  • Hur kan en enda människas hantering av färg och penslar på duk få innebörder för mitt liv?

Jo, hans måleri arbetar med samma tecken i livet, samma drömmar och samma mardrömmar som vi alla konfronteras med. Vi ”vinklar” livet och verkligheten i drömmen till något som ligger både kaoset och Gud nära. Och ur detta växer vår längtan fram.
Bilderna, sedan de är ibland och i lyckliga stunder svaret på vår längtan.

Jag läste om en konsthistoriskt mycket viktig målare att när han ”upphörde att behaga” som framträdde hans geni.
Jag skall inte geniförklara någon här. Men det kan räcka med att man konstaterar att just behagandet inte är målet i Martin Jan Ogrodniks konst. Inte behagandet, men frågorna om livets villkor. Inte inställsamhet i betydelse vän snällhet. Men uppsjöar av skönhet eller kanske ömhet i penseln.

I ett ögonblick av tvivel såg jag måleriet som en konst att vara på väg mot utslocknande. Jag tyckte att platta bilder som andlig andning eller eldspruta eller fråga, var överkörd.
Men igen och igen så ser jag bildkonsten åter som det stora möjliga. Jag ser bilderna som de starkaste spåren efter människans ävlan, iver, mångfald, skräck, skönhetsdyrkan, kärleksiver och allt vad ni vill.
Och Martin Jan Ogrodnik präntar än en gång fast tesen att måleriet lever. I vart fall för mig. Och för honom och många andra.

Ut ur allt misstänkliggörande av måleriet reser sig de konstnärer som aldrig sett bildkonsten som en dekor eller en flirt utan som ett kretsande kring vår ödesmättade tillvaros centrala problem och lyckor.
Säkert finns det nya tekniker, nya idéer, nya människor och nya material för konsten. Nya frågor också och nya sätt att förhålla sig konstnärligt.
Men här gör jag halt. Liksom Martin Jan Ogrodnik.
Det är min otvivelaktiga rätt att göra halt vid en konst som jag fortfarande kan nås av. En konst som fortfarande kan andas på mig så att min kind blir varm och fylld av blod och liv.

Varje dag är ny. Liksom varje sekund. Varje dag och varje sekund föder nya känslor och ställningstagande, nya äventyr och nya plågor.
Men människan lever bara en hundradels sekund och hennes väsen ser bara hot, kärlek, skräck och ömhet.

Detta syns målaren Martin Jan Ogrodnik veta. Det är om dessa sekunder av liv, tillkortakommande, vilsenhet, ödmjukhet och livsbejakelse som han diktar i bild.
Frusen Evighet.

Stig Åke Stålnacke

sign